Jag vet inte riktigt. När jag loggade in hit så hade jag så mycket jag ville skriva av mig. Så mycket som bara ville ut, som jag inte sagt högt tidigare. Men nu går det inte.
Klockan är fem över tre. Jag är inte trött. Jag har en ganska jobbig vecka framför mig. Jag har redan skitit i att göra några skoluppgifter och en av dom fick in mig på det som lämnade djupast sår från i somras.
Jag saknar Timjan så att det gör ont. Se, jag var helt tom fram till att jag skrev hennes namn, nu väller tårarna upp bakom ögonlocken.
Jag saknar att ha henne vid min sida. Jag saknar att ha någon att ropa ''vi ses sen, jag kommer hem snart' till när jag lämnar huset. Jag saknar att ha någon närvarande hela tiden.
Men det jobbigaste är inte att hela tiden påminnas om henne, utan att varje gång jag försöker se tillbaka på minnen med henne så kan jag bara tänka på dom där sista minuterna hon låg i min famn. På hur hennes ögon blev alldeles tomma när allt var över. På hur mamma gick och hämta blommor som vi la på hennes mage där hon låg på det svarta lilla bordet. På hur hon sjönk ihop så fort sjuksköterskan stack in nålen. På hur fruktansvärt ont det gjorde att gå ur det där hemska rummet och aldrig mer se henne igen.
Fan, allt spelas upp för mig nu. Allt det jobbiga, det sorgliga, det smärtsamma.
Hur hon, precis innan jag satte ner henne på bordet, jamade när jag höll henne tätt intill mig. Hur hon låg alldeles stilla i mitt knä på vägen till veterinären som hon aldrig brukade göra.
Jag kommer aldrig komma över detta. Jag kommer aldrig glömma. Jag kommer aldrig sluta sörja, men sorgen kommer med tiden få dela på uppmärksamheten med andra saker som sker i mitt liv.
Förlåt för ett sånt dystert inlägg mitt i natten, men det blev för mycket inombords. Godnatt
1 kommentar:
<3
R
Skicka en kommentar