Att någonting så subjektivt kan gå rakt in och bryta ner är bara ett av världens alla mysterium.
Jag kämpar med att förstå vad som förväntas av mig, vad jag behöver göra. Hur jag ska göra för att förbättra och lätta upp. Om jag ska göra det.
När jag går och lägger mig är det som om jag gått hela dagen och hållit andan och sedan drar in ett djupt andetag i hopp om att få ny kraft. Men det som kommer in är bara det jag redan vet. Att allt som händer inte går att ta tillbaka. Att man inte kan vara säker på någonting. Att de jag vill ha vid min sida inte finns kvar och aldrig kommer göra det mer.
Jag vill så mycket men vet inte hur jag ska ta mig till för att få det gjort. Jag vill ge mer än vad jag har och vet inte hur jag ska hitta det som behövs.
Jag vill att alla ska tänka som jag gör. Som du gör. Och ändå inte. Jag vill att ni ska se det jag gör men samtidigt vet jag att det skulle förstöra världsbilden ni levt med så länge. Jag vill att ni ska se sanningen bakom allt men inte att ni ska tappa hoppet.
Jag vill ha dig här, så vi kan leva igenom allt tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar