Allt väller över mig som en våg och jag är tillbakaigen. En svacka och jag tvivlar på mina beslut, på min magkänsla. Men det är försent för allt och jag fortsätter frammåt.
Nästa helg har jag en avskedsmiddag med mina närmsta och jag kommer gråta. Tills tårarna tar slut och lite till. Känns det som.
Jag tar ut aggretioner på mytomaner i Afrika och låtsas vara någon annan. Behandlar med medicinen jag fått smaka på.
Guess what, den läker inte såren.